Hörneå bys hemsida www.becken.se
Järnbruket - del 11
En text ur Västerbottens hembygdsförenings årsbok fanns i bybon Estrid Bohlins "forskningslåda". Den som extraherat texten var Hörneforsbon Ingvar Hörnquist.
Ingvar var en av de som författade boken Hörneforsbygden och brukens historia. I en tidigare artikel berättades om sågverket vid forsen i Hörne, även det extraherat av Ingvar Hörnquist. I texten om såg och järnbruk fanns diverse skisser tidstypiska för 1970-talet. Årtalet för hembygdsförenings årsbok är däremot okänt.
I artikeln om vattensågen berättades att byamännen valde att sälja rättigheten till forsen för anläggande av ett järnbruk snarare än att sälja rättigheten till en sågverksindustri. Här berättas järnbrukets historia, som ett referat med grund i hembygdsförenings årsboken och Ingvar Hörnquists tolkning, samt med adderad information och länkar.
I mångt och mycket är järnbrukets historia redan berättad på Becken-Webben, inte minst med grund i boken Hörnefors Historia från 1964. Informationen mellan dessa källor är inte helt samstämmig, och vissa detaljer skiljer. Även annorstädes på nätet finns information om Hörnefors Järnbruksepok, med lite varierande årtal och detaljer. Vem som har rätt är inte klarlagt. En del kompletterande detaljer framkommer i Ingvar Hörnquists text, exempelvis om masugnens öde under 1900-talets inledande år.
Järnbruket i Hörnefors
Berättelsen om järnhanteringen vid byn Hörne och dess fors började med Olof Biur 1775 som förvärvade rättigheten att nyttja forsen av byamännen. För att anlägga ett järnbruk behövdes även tillstånd av Bergskollegium, att läsa mer om på nätet.Tillståndet berättigade rätt att uppföra en ”manufaktursmedja på en holme i ån”. Avtal gjordes med bönderna i byarna Hörne, Häggnäs och Bjenberg om kolning. Stångjärn köptes från bruk i Bergslagen som fraktades sjövägen via Västerås och Gävle. Vid forsen hade byamännen sedan tidigare fördämt ån med en damm för kvarn och grovbladig såg.
Produktion i smedjan kom igång samma år 1775. Det sägs att ”manufakturbehovet inom hela Västerbotten och Ångermanland tillgodosågs av det nya verket”. Denna uppgift bör nog tas med en nypa salt. Västerbotten inkluderade då även dagens Norrbotten. Många fler järnbruk fanns inom området, exempelvis det närbelägna Olofsfors som grundades 1762.
Det sägs vidare att ”tillverkningen bestod av bl.a. spik, hästskor, yxor, slädstänger och diverse specialsmide. Detta breda sortiment och den goda kvaliteten på brukets produkter gjorde att man snart konkurrerade ut motsvarande produkter från andra bruk”. Även denna formulering låter vidlyftig.
En stångjärnssmedja anläggs för behovet av manufaktursmide. Denna byggdes 1788-1789 uppströms Hörneån, det som fortsatt idag kallas Övre Bruket. Där bearbetades tackjärn till ämnesjärn. Tackjärn köptes från masugnarna i Bergslagen, detta istället för ämnesjärn.
Vid striderna mot ryssen 1809 drabbades Hörnefors bruk av härjningar. ”Manufaktursmedjan lades i aska och stångjärnssmedjan jämte övriga bruksbyggnader förstördes delvis. Dessutom försvann större delen av bruksarbetarna och lagren plundrades. Under perioden 1809-1812 låg stångjärnstillverkningen helt nere, för att därefter ända fram till 1816 ha halv omfattning. Så småningom återupptogs tillverkningen för fullt och 1817 var både stångjärnssmedjan och den nyuppförda manufaktursmedjan i drift”.
En egen masugn skulle ge eget tackjärn, och bygget av en sådan ugn påbörjades 1857. ”Masugnen var delvis en träkonstruktion och låg vid nedre stångjärnssmedjan”. Malmen köptes från gruvor i Roslagen. Samtidigt byggdes smedjan vid Övre Bruket om och moderniserades för att öka stångjärnsproduktionen.
Masugnen stod färdig 1860 och togs i drift samma år. Det berättas att ”produktionen var hög och jämn under hela decenniet”.
Vid mitten av 1860-talet anlades även ett valsverk och en mindre manufaktursmedja vid bruket, ”varvid den tidigare nedlagda manufakturtillverkningen åter delvis kom i gång. På 1860-talet var även ett mindre gjuter i drift. Bl.a. tillverkades husgeråd, men det blev olönsamt och lades ned 1869. Vid ungefär samma tidpunkt nedlades förmodligen övre stångjärnssmedjan”.
Järnbruket hade klarat sig från bränder, fram till 1872. ”Då brann den ”kvarvarande stångjärnssmedjan. År 1874 avbröts även tackjärnstillverkningen. Trots den alltmer olönsamma järnhanteringen vid bruket uppfördes 1877 en ny stångjärnssmedja och året därefter ett nytt valsverk varefter tackjärnsframställningen återupptogs. Manufaktursmidet fick ganska stor omfattning under 1870-talet, då främst s.k. valsat knippjärn tillverkades".
"Masugnen blev med åren allt bristfälligare och detta jämte produktionens olönsamhet föranledde nedläggande 1890. Masugnen revs slutligen 1903-1904. Den alltmer lönande sågverksrörelsen föranledde Hörneå AB att succesivt avveckla även de andra delarna av järnhanteringen".
"Driften vid valsverket nedlades 1898 och vid stångjärnssmedjan 1899. Den lilla manufaktursmedjan där flottningssmide och kätting tillverkades var den sista produktionsenheten som avvecklades. Nedläggningen 1902 blev slutpunkten för järnbruket i Hörnefors”.
Texten känns i många delar vederhäftig. I vissa delar är det otydligt vad som avser Övre och Nedre bruket. Det Övre Bruket hade uppenbarligen stångjärnshammare, men sådana verkar även ha funnits på Nedre Bruket. Där omtalas annars knipphammare, en mindre hammare.
Masugnen beskrivs som att vara av ”delvis träkonstruktion”. Detta bör betyda en så skallad ”mulltimmerhytta”, vars nedre del är av kallmurad sten medan själva masugnspipan omges av en timrad ram och där mellanrummet fylldes med värmeisolerande ”mull” av jord och sand. Detta var en vanlig och billig konstruktion sedan lång tid tillbaka. På Becken-Webben har en likande hytta från Igelbäcken exemplifierats. Den sista masugnen i närbelägna Olofsfors var av ett modernare snitt, men som även den fort blev omodern då industrialisering och teknik tog fart. Man kan läsa mycket på nätet om denna utveckling, inte minst hos Industrihistoriska föreningen i Västerås.
Av stort intresse för den historieintresserade är informationen att masugnen revs 1903-1904. Således fanns masugnen kvar år 1894 då en ny brandförsäkring tecknades men att denna inte skulle inkluderas då den var satt ur drift. Den var borta 10 år senare, och då Tyko Karlsson fotade sina vykort som förmodas vara kring år 1920. Masugnen ses inte heller på Per-Eddie Bjuggstams tavla. Då vet vi det, för den som ny tycker detta är intressant, och det är nog få.
Gunnar Engström, 2021-08-08
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se